Mycket död och sorg på kort tid .. En nära väns hund, en annans häst och en försvunnen människa. 

Det konstiga är att det var hästen jag blev mest gripen av, och jag grät även när jag fick veta om hunden. 

Men med människan, då kände jag bara en aning sorgsenhet. 

Hur kommer det sig att man blir så mycket mer gripen av när ett djur dör, än en människa? 

Det är ju bara att inse faktum; fler människor bryr sig när det gäller andras djur, 

jämfört med andra människor. När Yava var borta fick vi mer än 300 pers att hjälpa till, 

på ett dygn och enbart på facebook. 

Jag tror knappast att så många ställer upp och frivilligt går ut och letar efter en människa som är försvunnen.. 
Konstiga värderingar vi har i vårt samhälle !


Som tur är har jag min älskade Puma, 

som kom fram till mig så fort jag började gråta, 

slickade tårarna ur ansiktet på mig och höll sig nära tills jag lugnat mig. 

Vad skulle jag göra utan dig ? <3