I onsdags (10/4) började min agilitykurs jag håller i vår - tävlingsförberedande grundkurs. En ny kurs som jag själv har skräddarsytt och som jag tror kan bli jättekul :) Jag har insett mer och mer att jag personligen verkligen uppskattar grundträning! När jag började med både nezzie och puma i agilityn så handlade det bara om hinderinlärning - ingen träning innan valpen var ett år (då man får börja med agility) alltså.

Men nu har jag en helt annan syn på agilityträning - en syn där befästa beteenden, grundläggande färdigheter och kunskap att kunna ta egna beslut vid osäkerhet är det viktigaste hos hunden, inte hinderkunskap..

"Med nästa hund ska jag helt klart göra såhär istället" är en fras jag hört och själv sagt mängder av gånger. Frågan är hur många av dessa saker vi faktiskt lär eller gör annorlunda med nästa hund, och vad vi i så fall får försaka?

Men man kan faktiskt lära gamla hundar sitta. Att bara vilja förbättra allt negativt med den nuvarandra hunden till nästa hund är också lite dumt.. varför inte försöka förbättra den nuvarandra hundens beteenden istället?

Vilket leder oss till inläggets titel.
Inför första kurstillfället skulle jag göra någon startövning med kursarna oxh kollade då igenom en gammal "clean run"-tidning. Där skrev de om att i starten ska hunden hålla ögonkontakt med föraren under hela tiden från det att kopplet tas av tills hunden får starta.
Det fick mig att tänka..

Puma tjuvstartar mer ofta än hon stannar på tävling. Även om hon inte är så extrem (sitter ihopkurad tills jag stannar till, då startar hon) så vill jag inte ha tjuvstarter. Jag vill att hon sitter upprätt och ordentligt fram tills jag sänker handen och säger "kör". Inget annat.

Men denna uppenbarelse jag har fått då.
När jag började tänka på pumas starter och detta med kontakt - hon kollar inte heller på mig utan stirrar ut hunden som är före och fokuserar på allt annat - så insåg jag hur enkelt jag kan göra det för henne och mig.
Jag ska helt enkelt korta ner hela startprocessen. Lita mer på henne, ett enkelt "sitt kvar" räcker.

Och bäst av allt -
Hon Får Inte Röra En Tass.
Yes, så enkelt krav.
Tydligt och koncist. Inte en tvekan om hur hon får bete sig och väldigt tydligt om hon gör rätt eller fel.

Detta är antagligen något som knappt någon annan kommer förstå min glädje över, men jag själv känner att det är en helt fantastisk grej! Att göra något så enkelt, så lättförståeligt för hunden, så enkla kriterier för mig... och samtidigt då få ett grymt sittande och en hund som håller riktningen man anger innan!

Kanske kan detta vara ett bra koncept för någon annan också, hör gärna av dig isåfall och berätta hur det gått!

Romanen slut, för denna gången ;)

/Sandra