Skyndade till skolan, skyndade från skolan till jobbet, skyndade från jobbet till hundklubben.. 

Stressig dag, men tillslut kunde jag slappna av.

10 pers. var vi som fixade i ordning hindrena inför tävlingen nästa vecka - tejpa, måla, slipa, plugga, fylla.. 

Från 17-21.40 var jag där! mycket som skulle göras, men det blev riktigt bra! :) Tack för hjälpen!

Efteråt tränade jag Puma lite i det fina fina vädret. 

Mycket enkelt, tränade enbart på att få henne lugn och i balans (det var en hel massa av pip och skall och skrik från henne i början). 

Sista rundan körde vi hela övningen felfritt och med väldigt lite skall :) duktig Puh!

Underbart när vädret är så fint, att man har god lust att kl 21.30 ta en långpromenad med hunden runt delsjön ;)

Idag hade jag även (förhoppningsvis!!) mitt LIVS SISTA MATTELEKTION! Ahh, det är helt galet, vilken känsla :D Snacka om euforisk känsla !

efter att ha haft matte i 11 år, känns det väldigt konstigt att nu helt plötsligt slippa..

OCh likaså är fysiken och kemin över för mig, så de två slippr jag också för all framtid!

Nu är det dags för sängen, sista skoldagen imorgon för sen är det praktik och därefter skolavslutning !

Sandra

YEEESS!!! Äntligen, vilken känsla, helt underbart!! :D

För idag har vi varit i Vänersborg och tävlat agility, och andra loppet, hopploppet, resulterade i en PINNE för mig och Puma! :D Har nog aldrig varit så lycklig för något resultat förut, jag började gråta när jag kom i mål och insåg att vi faktiskt hade klarat det.. Helt otroligt!

Vi slutade på en andra placering, med tredje bästa tiden. Hon som slog oss hade -såklart - en BC, men vi lyckades även vara snabbare än 2 st andra BCs, som också var diskade! :D Och den snabbaste hunden,  en BC, hade 10 fel, så det lönar sig inte alltid att vara snabbast ;)

Det går inte att förklara loppet i ord, så jag ger er istället länken till videoklippet som bästa Flisan filmade:

JAg kan inte beskriva hur stolt och glad jag är, men detta avr verklgien en helt fantastisk känsla och något jag verkligen behövde! 

Förra helgens tävlingar gjorde mig extremt deppig, men det var nog vad jag behövde.. för då började jag fundera på vad jag gör (eller inte gör). Och jag kom fram till - med hjälp från andra - att jag skulle hoppa fram henne en stund innan, tills hon slutade pipa, och sedan verkligen varva ner, så att hon orkade hålla ihop i starten då det är där det ofta skiter sig. Sedan ahde jag endast ett minimål: att klara första fem hindrena felfritt. Resten fick gå som det gick, men fem första skulle jag klara. Och vet ni vad? Vi fixade de fem första felfritt i båda loppen, hon var lugn, sansad och pep inget ! :D Så, det funkade! Ibland kan det vara bra att tänka lite på vad man gör/inte gör alltså :) Sen hittade jag ett väldigt smart citat från Einstein idag:

The definition of insanity is doing the same thing over and over again and expecting different results". 

Hur smart var inte det ?! Och då blev jag lite generad och insåg att det är ju precis så jag gjort med Puma; vi har diskat oss på det andra hindret så många gånger att jag inte hålelr räkningen längre. Och ändå har jag bara kört på, tänkt att det lsöer, men inte ändrat på något. Men nu, nu har jag hittat något som funkade idag. Förhoppningsvis funakr det även i framtiden. Vi får se på nästa tävling 6/6 ;)

Du är så jäkla bra, den bästa som finns!     

Sandra

Ja, det vill jag faktiskt! Men då måste man ha gjort något bra först, och så långt har jag o Puma inte kommit ännu..

I lördags (igår) var vi och tävlade agility i Götene. Och Puma uppförde sig okej, som vanligt, men med smågrejer och diskningar.. Och när jag väl kom hem var jag, för första gången med Puma efter tävling, riktigt frustrerad och deppig. För nu har vi tävlat i strax ett år, på ett antal tävlingar, och vi lyckas aldrig komma runt en bana med mindre än 15 fel, nästan aldrig ens så bra. 

Misstolka inte; Puma är underbart duktig, superkul att springa med och extremt lyhörd! "Hon kommer bli grym, en dag" är en vanlig kommentar jag fäller när någon frågar hur det går eller liknande. 

Men ibland önskar man bara att man ade en seg hund som gjorde precis det man sa till den men inget mer, för då hade man inte behövt stöta på en massor av komplikationer och problem på vägen.

Men efter en hel del prat och rannsakan av mig själv och hur jag är och vad jag gör när vi tävlar jämfört med när vi tränar, kom jag fram till att jag måste ändra på mig för att det ska bli skillnad. Ni förstår, det är till 95 % av alla lopp vi kört, ett av de 3-4 fördsta hindren vi diskar oss på. Ett "vanligt" lopp för oss brukar se ut såhär:

Sätter upp Puma i starten

Lämnar henne, säger sitt kvar 2 ggr och bra där imellan

Säger kör

Hon hoppar första hindret

sen brukar lite olika saker hända:

1. hon drar iväg till närmsta tunnel

2. hon missar svängen och springer rakt fram

3. hon missar ingången i slalom

eller något dyl., ibland kommer vi förbi andra hindret också innan vi blir diskade

sedan blir jag lite arg, säger till henne och tar tillbaka henne

Sätter upp henne

Lämnar henne med ett "SITT kvar"  och inget mer

startar

kör felfritt, snygg lopp

Förstår ni min problematik? 

Så, då kom min smarta och bra vän Felicia med en übersmart tanke - men sandra, hur säger du kör och slalom på träning? jo, KÖRR och SLAAALOOOM. men hur sa du det nu? kör *viskande* och sllom. 

och när jag sedan tänkte extra på det så är det nog precis så jag gör ! Iaf så stämmer det vänligt bra in på vårat dilemma - för när jag startar om henne så är jag inte snäll på rösten och mjäkar, utan på banne mig ska hon fokusera och skärpa sig! Haha, Felicia, varför kunde inte kommit på detta för ett år sedan så hade vårt problem kanske aldrig uppstått? ;)

Tja, nu har jag iaf en tanke om vad som kan vara fel, och då är det mycket lättare att förändra! Dessutom så tränar jag på ett helt annat sätt, med helt annan inställning, än som jag tävlar. Smart? Nej, inte direkt. Så, jag ska börja träna på enklare banor då det är farten i kombo med svårigheter som vi har svårast för, inte tråckliga kluringar som hon är Drottning på! 

Okej, så för att sammanfatta hela detta inlägg:

Vår nya tränings-/tävlingsplan

träna lättare än i nuläget

träna och tävla på samma sätt

ha samma röstläge/kommandon på tävling och träning

För svårare än så är det inte, eller hur?

Så nu får ni lagra massvis av Grattisar, för vi kommer att vilja ha dem inom kort!

Sandra

IDAG är en väldigt speciell dag, nämligen dagen då min bästa vän, följeslagare, träningskamrat, (djuriska) äkta hälft, bebis och mycket mer, fyller TRE ÅR! 

PUMA. Du förgyller mina dagar; du får mig att skratta, gråta, slita mitt hår, glömma sorger och besvär, kämpa, må bra och Leva! Du är fantastisk och underbar och den bästa jag mött, du kommer för alltid finnas hos mig, du lär mig något nytt varje dag och du är den bästa tröst jag har! 

Världens finaste Puh, Muppas, Flin, Pumba - ja, kärt barn har många namn  

Du är Min, nu och för alltid 

Sandra

ps. Vill såklart även tillägga ett grattis till Pumas syskon - Prima, Prazzla, Pinja, Prio, Prinz, Plex, Porsche. Grattis!

Mycket död och sorg på kort tid .. En nära väns hund, en annans häst och en försvunnen människa. 

Det konstiga är att det var hästen jag blev mest gripen av, och jag grät även när jag fick veta om hunden. 

Men med människan, då kände jag bara en aning sorgsenhet. 

Hur kommer det sig att man blir så mycket mer gripen av när ett djur dör, än en människa? 

Det är ju bara att inse faktum; fler människor bryr sig när det gäller andras djur, 

jämfört med andra människor. När Yava var borta fick vi mer än 300 pers att hjälpa till, 

på ett dygn och enbart på facebook. 

Jag tror knappast att så många ställer upp och frivilligt går ut och letar efter en människa som är försvunnen.. 
Konstiga värderingar vi har i vårt samhälle !


Som tur är har jag min älskade Puma, 

som kom fram till mig så fort jag började gråta, 

slickade tårarna ur ansiktet på mig och höll sig nära tills jag lugnat mig. 

Vad skulle jag göra utan dig ? <3

Blev det med denna övningen ! 

(Markerat ser ni hundens väg, så som jag körde)

Satt uppe sent och ritade lite olika övningar (till agilityn) och fick då för mig att göra en box där varje hinder skulle tas från "fel" håll eller runt.. Tja, detta blev resultatet ;) 

Var såklart tvungen att testa den, och efter att ha gått den ett flertal gånger och skrattat åt hur otroligt förvrängd och kosntig den var, testade jag den tillslut. Puma flumamde en del och blev väldigt störd av F och Y som tränade bredvid, men när hon väl fokuserade och jag gjorde detsamma, kom vi faktiskt runt den felfritt!     Ett under, för den var minsann inte lätt ! Svårast var det nog för mig, som var tvugnen att snurra, vrida och springa samtidigt   

Kanske något någon annan vågar sig på att testa? Om så är, hör gärna av dig till mig och säg hur det gick och vad du tyckte! :)

Sandra

Ja, idag har varit en riktig fixardag.

Kom hem vid halv 5 och började direkt - rensade hundgården, åt middag, fräschade till mina ben, tånaglar, naglar, ögonbryn.. Sedan hade jag o Puma en underbart mysig springtur i mörkret (halv 9-9 :)) med musik i hörlurarna. Efter det blev det såklart en kall skön dusch, thé och äpplepaj och sedan städning av rummet. Bort med klädhögarna och rensade bland mina kjolar, sovtröjor och koftor. Är det verklingen normalt att ha 10 st sovtröjor i olika längd o material?? Börjar undra när jag står där med alla mina tröjor som jag max använder 5 av dem, och det tar ett tag innan jag kommit igenom bara dem.

Kjolar och koftor är samma problem - jag har minst 10 st av vardera, men ändå hittar jag ingen passande kofta när jag behöver en! Har bara en massa mjukis, i fleece och sådana gosiga material, men inga snygga, tunna..

Galet att en person som inte shoppar kläder så ofta, och ändå rensar garderoben rätt ofta, kan finna så mycket kläder att rensa bort...

Detta med springning då - det känns roligare för varje gång! Jag kommer in i det direkt, bara börjar jogga på, och första 2,5 km är inte det minsta ansträngande, hur skönt som helst :D sista biten hem är dock sluttande uppför lite lätt hela vägen, så den biten är segare ;) Har insett (till min stora stora fasa!) att jag verkligen måste börja träna mer. Det hjälper inte vad alla säger, jag behöver verkligen det! Elelr snare, sluta äta så mkt godis och kakor. Men det är mycket svårare, så... ;)

Usch, "love-handles" är något jag bara AVSKYR, verkligen det fulaste man kan ha, när man är smal i övrigt.. Så, dags att börja träna bort varningstecknen innan de "bryter ut" ;)

Frågan är bara när man ska hinna klämma in fler träningspass i mitt liv.. Förhoppningsvis räcker det med att säsongen startat nu igen, jag kommer röra mycket mer på mig än vad jag gjort hela vintern, och ett joggingpass i veckan lär ju inte vara fel det heller!

Nu ropar sängen, sedan länge egentligen!

Sandra

De som vi älskar mest i livet, är de som åsamkar oss mest smärta när de är borta.Började dagen med sovmorgon o sedan cykeltur med Puma till stallet. Red Milou i p. Och hoppade ett 30-cm hopp några ggr. Sedan fixade jag stallet åt milou och ticka och tänkte åka hem, för ville inte rida ticka i p. Och hade puma med så kunde inte ut i skogen. Men en kvinna i stallet hade tappat sin mobil i skogen, så jag red ticka medans E och L tog Puma och gick till fots. Efter ett tag sa jag att de kunde släppa Puma, för hon drog så mycket. "Dessutom" sa jag "gör det inte så mycket om hon jagar något här, för det är inga bilvägar nära". Efter ca 10 min lös drar puma iväg och försvinner. Vi fortsätter, för hon försvann framåt på stigen. Vi ropar och visslar men fortsätter, för hon brukar ju alltid komma tillbaka efter bara några minuter.Efter ca 15-20 min börjar jag bli ganska orolig, för hon har inte synts till. Då helt plötsligt ser vi henne. Långt nedanför, ca 100 m bort, går hon o nosar på en äng. Jag ropar "puhit" - som är det bästa inkallningskommandot hon vet - hon stelnar till och kollar på oss. Sedan sätter hon av i världens fart mot oss, men bara 50 meter ifrån är det ganska brant och jag hör henne utstötta ett "vad ska jag göra?!"-gny. Sedan ser vi hur hon vänder om och sticker iväg åt andra hållet. Jag såg inte hur brant det var eller varför hon vände, men antar att det var väldigt brant och hon tyckte att det var för svårt, vad vet jag..Vi väntar ca 5 min på henne och tänker "närsomhelst kommer hon på stigen, hon sprang nog bara runt"... När hon inte dykt upp på den tiden går vi tillbaka upp och letar. Fortfarande inget spår av henne. Vi hör hundar skälla en bit bort och tänker att hon måste sprungit dit.En kille kommer med hundarna, "nej, de skällde bara för att vi skulle gå ut" svarar han. Han skulle hålla ögonen öppna och ringa om han såg nåt. Vidare hemåt, nu ute på vägen. Vill inte locka ut henne på vägen, om hon spårar efter oss, men vad ska vi göra?! Ser två arbetsgubbar i skogen, tänker att de kanske sett något. Nej, ingenting. Samma där, ger dem ett nummer att ringa om de ser något.Nästan tillbaka till stallet ringer jag pappa och börjar redogöra för vad som hänt. Ska precis komma till stycket "kan du ta med nezzie och komma hit?" när jag plötsligt avbryts. Precis bredvid grinden vid gödselstacken, där vi startade vår tur, ligger Puma. Smutsig och blöt, men oskadd, glad och gosig. Avslutar samtalet, hoppar av hästen och börjar störtbölande krama om hunden.De som vi älskar mest i livet, är de som åsamkar oss mest smärta när de är borta.Men ett liv med dig är värt en evighet av saknad och oro, bara du finns hos mig! <3Sandra